xibalba

Först och främst tänkte jag jämföra min tabell 2009 med den faktiska sluttabellen:

Om några veckor är det åter dags och även om den sedvanliga längtan varit påtaglig har den i viss grad dämpats av AIKs framgångar i hockeyrinken. Jag har ända sedan Norling blev spottad på och utkastad ställt mig tveksam till AIK fotboll anno 2009 men denna bitterhet har med tiden lösts upp och tror trots allt att det kan bli ett ganska trevligt fotbollsår tillslut.

Att tippa hur den allsvenska tabellen kommer att se ut efter 30 spelade omgångar är näst intill en omöjlighet men jag har trots allt gjort ett försök. Tidigare under året har jag uppskattat AIK som ett lag kapabelt att hamna någonstans från en silverplacering nedåt en sjätteplats men efter försäsongens påtagligt stabila defensiv och nyförvärv som visat sig tillföra ytterligare konkurrens i truppen kom mitt tips att bli följande.

1. AIK
2. IFK Göteborg
3. Elfsborg
4. Helsingborg
5. Kalmar
6. Örebro
7. Malmö FF
8. Trelleborg
9. Djurgården
10. GAIS
11. Örgryte
12. Hammarby
13. Halmstad
14. Gefle
15. BP
16. Häcken

Huruvida detta kommer att förverkligas är vi en lång väg ifrån att veta så nu väljer jag att fokusera på kvalserien till elitserien fram tills dess att AIK har kammat in tre poäng i öppningsmatchen mot Halmstad den femte april. 17 dagar kvar.

Jag tänker inte gå in på nån djupare analys kring AIK Fotbolls styrelse att sparka Rikard Norling än följande.
Hur i helvete kan man gå emot sveriges största supporterskaras såväl som spelarnas vilja? Hur fan kan man sparka någon som är omtyckt och trots allt gjort bra ifrån sig, när kontinuitet är det som klubben saknar?

Jag funderar starkt på att bojkotta AIK nästa säsong genom att inte förnya mitt säsongskort via TV:n vilket känns förjävligt då jag älskar laget och är hedersledamot i föreningen, men jag har svårt för att stödja en klubb med en sån förvriden och uppknullad styrelse.

FAN!

Ja herregud, det var ett tag sen… närmare bestämt... (undersöker fenomenen i fråga) ... snart ett halvår sedan. Jag skulle själv vilja ha en bra förklaring till denna plötsliga absens ifrån bloggandet om än dock min ’bloggkarriär’ var ofantligt kortvarig.

Jag har ofta under tystnadens gång kommit fram till, på ett eller annat vis, att jag funderar allt för mycket inom mig själv. Detta faktum är något jag faktiskt kan påstå mig vara klar med sedan yttersta barndomen men en smula mer intressant blir det när jag ändock skaffat mig en blogg där dessa tankar möjligen skall ges utrymme för att kunna tecknas ned. Trots detta har jag kommit på mig själv allt för många gånger med att spendera flertalet timmar av funderande kring något som jag likväl skulle ha kunnat uttrycka i skrift, åtminstone det mesta.

Detta ledde mig in på frågeställningar kring språk, vad skiljer internt ’tankespråk’ från (åtminstone i detta fall) skriftspråk?

Kanske finns det en distinkt skillnad, eller kanske är det (som jag känner precis just nu) av ren bekvämlighet som ’tankespråk’ föredrags. Att ligga bekvämt hemma på sin kammare och fundera är betydligt enklare, smidigare, och skönare än att på ett eller annat sätt försöka grubbla sig fram till en skriftlig framställning av ens faktiska tankegång framför en dator eller medelst ett klassiskt ark papper och  lämpligt manuellt skrivdon. En annan aspekt som ter sig sjävklar är den signifikant mindre tidsåtgången 'internt grubblande' tar jämfört med nedskriven text. Detta tror jag dock kan påvisa den klassiska kvantitet-kvalitets-aspekten. Detta både genom att vi kan fundera över mer saker på en kort tid än vi kan skriva men således också att själva processen att faktiskt teckna ned tankarna i skriftspråk kan påverka tankeverksamheten och därmed förbättra den (kvalitativt).

Å andra sidan kan detta för stunden antagna begrepp ’tankespråk’ i sig ifrågaställa huruvida detta inkluderar mentala representationer och om detta är något som existerar, och i sådana fall är värda att diskutera kring. Personligen (precis nu - det vill säga kanske inte i morgon eller om ett år) så är jag av åsikten att det språkliga som kan fabriceras internt hos en människa kan uttryckas externa och således utgöra en klar yttre representering av inre, mentala, representationer som faktiskt kan förstås av andra människor. Om man vill vara väldigt omständig kan man nu fundera kring vad 'förstå' innebär. Men hur som helst så anser jag att vikten ligger i att en persons tankar uttryckta i textformat kan uppfattas och kopplas till en annan persons tankar (eller som potentiella ingredienser i trots allt medfödda tankreprocesser) som det ytterst intressanta.


En allmän frågeställning jag har är huruvida social ensamhet leder till mer aktivt bloggande? Personligen så förehåller jag hypotesen att dessa (generellt sett) starkt kan förknippas med varandra. Detta av flera anlendningar. För det första kan mycket av ens interna ’tankespråk’ (jag vet fortfarande inte om detta de facto existerar eller om det är något som alla upplever att de har) uttryckas verbalt i olika sociala sammanhang och därmed friges en persons mentala (tanke)belastning. Skulle detta inte ges utrymme för av en eller annan anledning ger bloggandet just densamma effekt, möjligheten att externalisera allt detta inre grubblande. Och för det andra kan jag ur personliga erfarenheter påstå att jag enbart skrivit något av fri vilja baserad på inre drifter / emotioner / intentioner när jag verkligen befinner mig någonstans i ensamhet - som i skrivande stund. Detta kan givetvis likväl ha den enkla förklaringen att man i konstant interaktion med andra individer inte företar sig att ta itu med individuellt skrivande i första hand och att man därför passar på när man väl är allena. Det skulle däremot vara intressant om någon faktiskt känner att de kan uttrycka interna tankar textmässigt på ett bättre eller starkare sätt i närhet av andra personer, då jag personligen finner detta mindre möjligt.

Det finns vissa saker det är svårt att sätta ord på vilket är välkänt. Copelands nya album You are my sunshine är något som faller i denna kategori. Trots detta skall jag försöka beskriva mina intryck av albumet i, just det, ord. Tre av albumets elva låtar har tidigare funnits uppe för streaming på det Floridabaserade bandets Myspace-sida och en låt inkluderades i en tidigare version i fjolårets kompilation av B-sidor, Dressed up & in line.

Denna inledning skrevs efter tre genomlyssningar, inom samma dygn som albumet fanns i min ägo. Intressant nog är det förrän nu som jag ger mig på att faktiskt bedöma skivan (över tre veckor senare).

Det inledande spåret Should You Return anser jag vara en av de yttersta godbitarna på ’You are my sunshine’ av fler orsaker. Den första är den elektroniska touchen som tillsammans med Aarons sköna stämma uppnår en nästintill onaturligt vacker samklang som för tankarna till bland annat Imogen Heap. Slutledes följer låten textmässigt, utefter min förståelse, ett typiskt förhållande som initialt uttrycker en slags desperat, förtvivlad önskan efter ens partners kärlek som än på något vis, eller i någon grad, är besvarad – medan den efterledes övergår i fullständig frustration kring hur man eventuell skall gå vidare, eller hur man skall lyckas vinna tillbaka den man håller kär (efter en uppenbar uppbrytning av förhållandet).

Därefter ljuder den bekanta The Grey Man – om man hållit sig uppdaterad via bandets Myspace eller dylikt – som nummer två på plattan, lyrikmässigt mer abstrakt men melodiskt såväl som popmässigt något mer meddragande. En kort men enligt mig väldigt skön brygga inkluderas och trots att jag inte har så mycket mer att säga om detta spår är detta ett av de absolut bästa på albumet.

Chin up är en (gammal) klassiker ifrån den tidigare nämnda komplikationen av B-sidor, även om den utförs i en ny version jämfört med den tidigare. Personligen tycker jag båda versionerna är väldigt vackra men anledningen till att de valde just denna för detta album ter sig för mig väldigt enkel, den följer soundet mycket bra. Utan att kunna påstå att någon djupare analys av det textmässiga innehållet har ägt rum är den primära känslan att det trots allt belyser den mänskliga förmågan att utge sig för att må bra / dåligt beroende på situation även om det interna emotionella tillståndet kan vara det tvärt motsatta. Detta kan bero bland annat på ovilja att sticka ut eller att ens syn på mänskligt beteende förespråkar aktioner som följer andras oavsett huruvida dessa följer ens inre intentioner och åskådningar.

Yes, spår fyra är något utav en favorit skall jag direkt klargöra. Någon tydlig analys av det semantiska kan / vill jag inte göra utan nöjer mig med följande: Jävlar vad vacker låten är, låt öronen njuta till fullo.

Nu kan jag tyckas vara väldigt tjatig men även denna låt ligger mig nära om hjärtat (hmm, finns här eventuellt en hint om att kommande spår ej gör det? ;)). Fina rader kring ånger och som jag uppfattar det uppmaningar / förhoppningar om tidsresande lyfts upp av albumet absolut vackraste melodi och instrumentella inslag av yttersta post-rock-kaliber á la Mogwai, Explosions in the sky, et cetera.

Det är trots allts nu som min religiöst fanatiska inställning till detta album avtrubbas något. Missförstå mig inte, för det första menar jag inte att det fram hit är det absolut bästa jag har hört (även om det är så nära det kan bli och i skiftande kontext faktiskt kan bryta mot missförståelsen jag själv uttryckt), och för det andra menar jag inte att den följande delen av plattan på något sätt är dålig.

En höjdpunkt av den andra halvan är samarbetet med gästsångerskan Rae Cassidy Klagstad som återkommer i flertalet spår och vars röst klingar fantastiskt vackert ihop med alla våran Aarons.

Sammanfattande kan lätt fastslås att hade albumet fått mig att uppleva och känna så starka saker på grund av alla elva istället för något färre antal spår hade jag kunna påstå att detta är MITT album och att det ALDRIG kommer att kunna produceras ett bättre. Det vill säga att det skulle kunna namnges som ens livs album. Däremot ser jag å andra sidan möjligheten att det kommer att fabriceras ett album som till 100% tilltalar mig fantastiskt liten och ger därför, på grund av You are my sunshines överlag svårslagna skönhet, albumet högsta möjliga betyg och yttersta rekommendationer.

10/10

Pär Gustavsson 081104

Jag blir så upprörd. "Donnie Darko 2", hur fan låter det?
För den som inte sett en av tidernas bästa filmer (eller kanske den bästa), "Donnie Darko", kan detta låta som en trevlig idé. Har man istället sett den är det lätt att inse att det är omöjligt att realisera. Att den sedan givetvis regisseras av någon random och att de enbart lyckas fått med sig en ynka skådespelare från originalet är väl knappast någon överraskning.
Well, det återstår bara att hoppas att hela produktionen går back med några hundra tusen dollar, då det trots allt är människor förargligt kåta på några extra dollarteckensprydda sedlar i plånboken som gör sånt här.

Usch, jag hatar att vara ineffektiv och felprioriterande. Har haft massa att göra idag ? och till det massvis med avsatt tid (eller vad sägs om en hel söndag), men vad gör jag? Visst, tvätten behövdes - men kanske inte att spendera större delen av eftermiddagen på att göra storkok och baka?
Det är intressant hur man (läs: jag) alltid lyckas hitta på helt andra saker att sysselsätta mig med så fort jag insett att jag behöver göra någonting som tar emot ? den här gången skriva manus till en fullständigt onödig och irriterande muntlig presentation plus annat studierelaterat.
Jaja, det är väl bara att försöka ta nya tag senare ikväll eller imorgon, om fru tid och herr motivation då väljer att förgylla min tillvaro.

Då var det då avslutat, det första Derbyt (med versalt D). Efter en dag av ideligt solande och spontanölande satt första halvekens AIK-dominans inte fel. Framförallt anser jag att Patrik Karlsson och Pertan i backlinjen gjorde ett mycket (oväntat bra) jobb. Överlag så var vi både det bästa och mest värda laget, tyvärr gjorde domare Fröjdfeldt, enligt mig, två felbedömningar på Kenny Pavey. Detta kostade AIK 3 poäng, beklagligt.

Jag skall inte grotta ner mig allt för mycket i detta, men jag måste ändå avslöja min avsky för en av Stockholm juniors spelare, kusken. Egentligen tycker jag inte om att klanka ner på människors personlighet, och kanske framförallt när jag aldrig träffat människan i fråga personligen, men jag tycker verkligen, verkligen, inte om honom. För det första spelar han i fotbollssveriges löjligaste lag, för det andra är han travkusk och för det tredje är han en kaxig och nonchalant version av Magnus Carlsson (Barbados, det där superstarbandet med den HIV-smittade polaren, med mera.), usch. Jaja, vi blev trots allt inte blåsta på alla 3 poäng.

Imorgon är det Nyköping som gäller, skall bli riktigt skönt.

And I fucking want it.

Så blev det då dags för mig att beträda bloggvärlden, något jag faktiskt aldrig kunde tänka mig skulle ske. Antagligen kommer mina bidrag beröra diskussioner kring musik, film, litteratur, fotboll (med AIK i fokus), såväl som inlägg på det lite mer personliga (privata känns som en punschig beteckning) planet och eventuellt ett eller annat fyllepoetiskt författande.